Vid vägkanten

Slagen till marken, utan nåd faller jag livlös ner i gruset. Berövad, de tog ifrån mig det min Herre hade anförtrott mig. Nånstans nära hör jag steg, en hjälpande hand.

Jag låg nästan livlös, dina steg gav mig hopp. Plötsligt vrider jag mig i smärta, jag som inte trodde jag kunde röra min kropp.

 Nu får den livlösa kroppen liv. När smärtan når mig får den min kropp att börja skaka. Utan gräns slukar den min kropp och för ett ögonblick tror jag att jag slits sönder av den kaskad av smärta som strålar ut i hela min kropp.

Jag visste inte varför du slog mig, du kunde ha gått, ännu ett slag på min nakna kropp. Denna gång är min kropp livlös men den inre smärtan förblir lika omfattande och jag får åter uppleva den som kaskader av vågor av smärta in i min livlösa kropp.  

Dit slag var riktat mot mitt hjärta utan hänsyn och utan att spara på kraft gav du mig mer av det jag redan hade. Innan dina steg går bort och lämmar mig ensam flyttar du ner min livlösa kropp i diket. Undan röjd för andra.

 Tankar i diket

 

Var jag inte en tjänare vid hovet som trogen tjänade min Herre efter min förmåga.

Vem kan stiga över kärlekens lag? Som om den upphört att gälla?

Vem tar sig rätten att bli domare utan att råd göra med Herren?

Vem har rätt att fälla slag förutom Herren själv?

 

Får vi gömma oss bakom våra roller och ge oss tillstånd att från gå Herren krav?

 

Vilken position ger oss rätt att sluta var uppriktiga?

Vilken position ger oss rätt att sluta tvätta min nästas fötter?

Vilken position får kärlekens lag att upphör?

Vilken position är större än Herrens? 

 

Vem tar rätten att välja sin medmänniska?

 

Är vi inte all syndare dömda och frikända?

Är vi inte alla under kärlekens tvingade lag, att gå den extra milen?

Är vi inte alla varandras nästa, ansvariga för andras smärta?

Är vi inte alla herrens händer?

 

För vem har herren byggt fridens väg?

 

Är det mina sår som får min nästa att sluta älska och vandrar vidare?
Är det min nakenhet som får min nästa att vända sig om och gå?

Är det mina smutsiga fötter som får min nästa att förakta mig?

Är jag inget mer än en slagen, smutsig, naken man, gömd i ett dike?

 

När förlorade jag rätten att vara din nästa?

Tron utan vingar

Vad är tron på Jesus? Många gånger möter jag disharmoni i tron. Många röster, många frågor och många vägar. Förvirringen av dessa motstridiga idéer är omfattande och många gånger så olika att våra världar inta kan mötas.

En del är helt inne på läran och diskuterar Bibeln med stor noggrannhet och iver men att hitta varandra och komma överens om vad som är sanningen är en fjärran dröm.

Den teologiska debatten blir en strid med svärd som sårar och river sönder och många får sår och blir lämnad ensam med skam och skull över synder som man villa bli av med. Det handlar om vårt liv och vår frälsning hur ska jag då nå fram till Gud och bli accepterad.

Andra diskuterar formerna för vår tro, kyrkans utsmyckning Gudstjänsternas utformande. Tron förvandlas till en mötesplats mellan människor.

Detta är tro utan vingar. Vi låter oss bli centrum och inte han. Kristen tro är det pågående mötet med Gud. Jag möter många troende som verkar ha ett distansförhållande med Jesus. De håller tron högt men verkar varar främmande för honom.  De följer formen men har inte möt formaren de tror på sin teologi men har inte möt Frälsaren. Många tror rätt men lever i avsaknad av närheten till Jesus

Kyrkan utan vingar

Kyrkan missar målet när hon inte kan förmedla Guds närhet. Det andliga ledarskapets roll är att förmedla den intimitet de själva har till folket.

1Joh 1:3

Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus.

Gudstjänster utformas utifrån former och lära men Guds mötet blir inte centrum i det vi gör. Vi odlar en himmelskdistans där vi står i centrum, det vi kan bygga och det vi kan tala, det gör vi. Vi förväntar oss inte ett himmelskt möte, att Guds stiger ner och berör oss. Var finns förtvivlan när Gud uteblir från våra möten. Vi nöjer oss med droppar och ser inte att öknen breder ut sig i bänkraderna. Gudsmötet blir en stötesten, något främmande. 

Inbjudan från himlen

Vi har alla blivit inbjudna till närhet av himmelns Gud, ett personligt möte där själen får vibrera av hans närhet. Här föds tron, här föds kyrkan. Vi måste sätta Guds mötet i centrum inte på bekostnad av Guds ord utan som en frukt av vår lydnad mot ordet. Jesu död är en inbjudan till relation om vi inte har detta möte och kan vittna om detta, då förlorar korset sitt syfte.      

Vi är Inbjudan till att leva ett osynligt liv i himlen här och nu (kol 3:3) ett liv som är bortom vår förmåga att beskriva och förmedla en relation som endast kan bli verklig i det personliga mötet med Jesus.  

Vem bygger Guds hus?

Kyrkan i Sverige har nog aldrig varit så välutbildad som den är i dag. Vi lever i en tid där de duktiga och de med mänsklig förmåga blir anförtrodda uppgifter och ofta är det de som leder Guds hus. Kravet på personlig kompetens och kunskap är hög.

Mitt i allt detta kan jag inte släppa berättelsen när Samuel smörjer David. Alla äldre bröder går Gud förbi och väljer den yngste den ingen räknade med.

I en tid då prestation och drivkraft hyllas i vårt samhälle och kyrka blir berättelsen om när profeten Elia bygger ett altaret inför baals profeterna märklig.

I förberedelserna för att Guds eld skulle falla på altaret tog han vatten och hällde över altaret, ja han dränkte altaret. Nu fanns det ingen möjlighet för något naturligt att tända elden, människan kunde inte tända elden Elia hindrade den mänskliga förmågan att tänd en eld. Det skulle inte finnas någon möjlighet för någon att tvivla på vem som tänder altaret.

Om nu Elia var så noga att utrota mänsklig förmåga hur mycket mer borde vi inte utrota mänsklig styrka från våra kyrkor. Kanske det är på tiden att vi funderar på hur vi bygger våra kyrkor.

Väntar vi på att elden skall komma?

Jag har den senaste tiden hör Gud ställa en fråga till sin kyrka.

Kyrka var är din svaghet?

Var är vi på väg?

 

  • När det övernaturliga i Guds rike blir en stötesten i Guds hus har kyrkans förfall fullbordats. Den enda väg tillbaka är omvändelsen väg.

     

  • När Herrens ande inte får inta varje möte och fylla varje kristen har hans hus blivit övergivet. Den enda vägen tillbaka är ett hungrigt folk som inte nöjer sig med mindre än hans härlighet.

     

  • När förkunnelsen inte föder tro och demonstrerar tron. Utan bygger sin grund på mänskliga läror och fromma avsikter. Har kyrkans röst tystnat och domen väntar på henne.

 

  • När kyrkan slutar avslöja synden och gör den till sin vän, När hon predikar ett främmande evangelium tomt på omvändelse och hunger har hon blivit en motståndare till Kristus.

Kyrkan som tror på sig själv men tvivlar på Gud.....

För att finna tron behöver vi finna rätt tvivel. Det är rätt tvivel som skapar rätt grund för rätt tro. Vad är då rätt tvivel? Guds ord är tydlig och klar på denna punkt. Vi måste tvivla på oss själva.

Det finns ingen genväg här. Utan tvivel på oss själva kommer tron aldrig sträcka sig efter Guds förmåga. När vi blir frälsta det är då vi möter den djupa tvivlet på oss själva och vi krossas av insikten att vi inget är.

I vår svaghet förvandlas vi och blir bärare av himlen. Om vi inte tvivlar på oss själva har vi missat frälsningens verklighet och gjort korset till en dårskap. Utan tvivel på oss själva för blir vi fattiga på Gud. Det är inte vår förmåga utan vår oförmåga som kan bära Guds rike.

Kyrkan behöver på nytt omvända sig och födda tvivel på sig själv och tro på Gud. Hon är inte kallad att bygga utan att följa. Kyrkan är kallad att vara Guds brutna redskap, Så länge hon är tårlös för blir hon vilsen.

Kyrkan måste i grunden förändras från självtillräcklighetens högmod till omvändelsens smärta. Hon måste återgå till att födda tvivel på sig själv och förtröstan på honom. Det är först då bönemötena kommer bli besökta och kyrkan kommer fyllas med sann andlig hunger.

 

Bedragen

 

Det finns få saker som jag finner märkligare än kyrkan som gått vilse. Utan självinsikt och reflektion fortsätter hon på en väg som är allt annat än Guds väg. Hon saknar medvetenhet att hon gått vilse och omedveten om hennes tillstånd för hon andra vilse och tillrättavisar de som känner vägen.

Hon har blivit upptagen av en mänsklig väg som bygger på människans inre förmåga (Jesaja 55:9). Trots att kyrkan skall vara ett vittnesbörd om himlen söker kyrkan inte ett himmelskt uttryck utan drunknar i sin mänskliga förmåga att handla (Joh 15:5). Blind är hon för sanningen oförmögen att se sitt verkliga tillstånd.

 Hon har sin stolthet (Rom 3:27) i sin förmåga trots att Guds ord fostrar oss i svaghet och klargör att vår mänskliga förmåga inte kan hjälpa oss (joh 3:6). Hon trotsar Gud, utan skam eller insikt fortsätter hon att i sin kraft förmedla ett kraftlös evangelium( 2 Tim 3:5). Hon talar om korset och helgelse men går inte vägen. (Matt 23:27-28)

 Hon är kallad att vara bärare av Guds härlighet (2 kor 3:18) men bär sin egen. Hon är kallad att förmedla Guds röst till en sargad värld men nöjer sig med mänsklig visshet(joh 8:28). Hon är kallad att vara salt (Matt 15:13) och förhindra synden men hon gör sig till ett med synden när hon tillåter det mänskliga i henne ligga till grund för hennes tjänst.

Trots bibel tydlighet förstår hon inte den andliga kallelse hon har (joh 20:21). Kallelsen till Svaghet genom att dö bort från sin mänsklighet och att ge upp all mänsklig vilja och förmåga och ge sig till beroendet av bönen och herrens närvaro. (matt 16:24)

Kyrkan saknar förmåga att förstå vad det innebär att vara med Gud och vet inte om att Herren talar till den som lyssnar (Jer 29:13). Hon har tappat vittnesbördet om den djupa intimitet hon är kallad till. Kyrkan förstår inte att hennes förmåga till framgång ligger i hennes närhet till Gud.


Kjell Gunnar Bergman