Trygghet

 

Det är inte i människans natur att misslyckas att förlora vägen och bli vilsen i livet. Vi söker tryggheten att veta och förstå, vi söker skydd i vägens förutsägbarhet. Vi bygger trygghet var vi än går, med vad vi än har framför oss.  Vi söker skydd från omgivningens intrång som hotar vår byggda trygghet.

Från detta liv kallar Gud oss bort. Bortifrån vår byggda trygghet, till en himmelsk trygg famn. Bortifrån det förutsägbara, det trygga av att se vägen.

Till ett liv som inte ser, men som följer.

Till ett liv som förtröstar, utan att veta.

Till ett liv som känner honom.

Att bära korset är att vandra utan väg, utan kontroll i ett främmande land, rustad endast med närheten till den korsfäste som redskap.         

Den själviska kärleken

 

Hur mycket längtar inte vi efter den kärleksfulla handen som sträcker sig efter oss i den stund av smärta. Vi behöver den och längtar efter den. Människan är inte skapad att leva själv och behovet av mänsklig kontakt är stor. När livet för oss dit vi inte vill gå eller när smärtan av livets verkligheter blir påtaglig i mitt liv, då behöver vi en kärleksfull vän. Någon som lyssnar och vill förstå. Någon som hjälper när orken uteblir och min inre förmåga att handla är bruten.

Någon som väcker hoppet till liv och förgyller en vardag som är fylld med mörka moln. Vi behöver en bärare någon som bär oss när vi inte orkar.

 

I denna tid då kärleken tycks allt mer kallna och ensamheten breder ut sig. När den hjälpande handen alltid begär något tillbaka, och den fattige tvingas ge det den inte har och den sjuke tvingas till arbete. I denna tid behöver vi återupptäcka kärlekens osjälviska grund.

 

Vi behöver en revolution innan kärleken försvinner. Kärleken har blivit den själviska begärens ursäkt. Vi säger att vi älskar men är full av hungriga begär som först skall bli mättade. Vi handlar med kärlek. Du ger mig det jag behöver så skall jag ge dig vad ditt hjärta längtar efter. I denna förhandling ger vi det själviska begäret ett nytt namn, kärlek.

 

Vi är vilsna, under vårt begärs slaveri. Men vi säger, vi är inte slavar. Vi njuter bara av livet, vi lever. Det vi hungrar efter är rätt och vi kräver mättnad. Men när ska vår hunger bli mättad? Våra begär tycks aldrig finna den tillfredsställelse den önskar. Hur längre vi vandrar på begärens stig tycks begären växa. Hur många offer lämnar vi efter oss för vår njutnings skull?

 

Vi behöver åter finna den osjälviska kärleken i våra hjärtan. Där kärleken får kosta mig något. När jag ger av min tid och kraft. När jag betalar det som inte är mitt. När jag ger av min bekvämlighet.

När jag gör detta utan att förvänta mig något igen. Ett givande som är rent från egen vinning då har jag kärlek.

Kärlek har alltid en kostnad och den kostnaden är alltid min. Om kärleken inte betalar ett pris är det inte kärlek utan något annat.

 

Misslyckandets framgång

Efter otaliga försök och lika många misslyckanden står människan inför ett val, att börja om eller begrava sitt ansikte i tårar och ge upp.

Fostrad som hon är försöker hon igen och hon tycks finna lite mer kraft för ett nytt försök. Kanske lite annorlunda denna gång, kanske detta var lösningen. Trots att hon varit nära lösningen finner hon den inte utan vandrar vidare utan att finna frid.

Hon lever som om hon är svaret och att hon har kraften för att finna lösningen på tomheten i hennes själ. Likt en piska för hon sig själv framåt.

Utan hänsyn för sig själv ger hon sig själv, slag efter slag, sår efter sår, smärta efter smärta. Gradvis förmörkas hennes liv. Utan mening för hon sig fram i hoppet att finna något men det är inte där.

Kanske längst vägen hon finner en blomma, något som ger henne hopp. För en tid kanske hon finner något och en känsla av lycka kan komma.

                  Men det hon inte ser är tagarna på kälken eller doftens hemliga avsikt att locka henne till att ge sig själv till det som inte är. Det som tar utan att ge. Det som lämnar henne slagen utan frid.

Men hur hon än gör vissnar allt och tappar sitt stig och ger henne inte längre frid utan tomheten växer. Hon söker efter ett svar en löning men finner den inte hon har inte frid.

 Ett ansikte begravd i tårar, ett uppgivet hjärta utan hopp att finna det hon söker. En sista suck som andas ut den sista kraft hon har för att försöka en gång till. Hur kan detta vara vägen till finna svaret? Vid vägens slut, där hoppet dör, där mörkret tycks bli mörkare har Gud ställt ett ljus.

                                          När den svage ropar skall himlen svara.

 

 

I dag sammanflätas det som har varit

och det som kommer att hända i era liv.

Ni står här och förklarar er kärlek

som ni redan delat med varandra.

Samtidigt förklarar ni att ni finns till

för varandra inför framtiden, ni hör i hop

sammanflätas av er kärlek till varandra.

 

Framtiden vet ingen vad den bär,

men redan nu ger ni er till varandra.

Gå nu vidare hand i hand.

Låt detta avstånd bli det längsta ni går ifrån varandra,

 

då kommer ni att gå tillsammans.

Låt er alltid vara vända ansikte mot ansikte,

 

hjärta mot hjärta utan att dölja något,

då kommer ni att lära känna varandra allt djupare.

Vänta aldrig på den andra,

utan ge er helt utan att förväntan få något igen,

då växer er kärlek för varandra.

 

När svårigheterna kommer

vissa då er svaghet och misslyckande

då kan ni bära varandra.

 

Dölj inget utan lär er älska varandra

när det gör ont.

Lär er att ge mer än att ta

och förvänta er inget

mer än vad du själv ger.

Besegra det mörka i dig

och ni vinner varandra.

 

Se först vad du kan förändra

och vad du kan ge.

Då växer du, då växer ni.

Bär allt ansvar då bär ni lika.

Om du satsat allt då ger ni allt.

                                              Bröllops tal